“Du kan inte jobba mer i år”

Skrivet av Gästkrönikör 2008-11-10  |  

Nuri Kino | frilansjournalist

Det kostar mig ungefär 15 000 kronor i månaden att få vara ensamföretagare. Jag betalar ca 7 000 kronor i skatt. Hyra, bensin, telefon, mobiltelefon och annat kostar mig ca 8 000 kronor. Alltså 15 000 kronor i månaden. Eller? Långt ifrån, jag glömmer jämt alla andra kostnader. Försöker förtränga dem.

Efter en svår bilolycka tvingades jag flytta hem till mina föräldrar. Klarade inte av eget boende. Mambo vid 36. Inte nog med det, jag blev också sjukskriven. Det är väl ok tänkte jag, jag har väl ganska sjysst sjukpenning. Glöm det! Inte visste jag att det inte är det jag får in, själva intäkterna, det jag skriver på fakturan, som sjukpenningen baseras på, i stället är baseras den på det jag har kvar efter alla kostnader: 3 200 kronor per månad för halvtid blir det nu netto. Jorråsåatt!

Jag får drygt 6 000 kronor per dag i arvode för mina uppdrag, av Försäkringskassan får jag alltså ungefär hälften i ersättning - för deltid. Låter det galet? Det är inget mot den galna rädsla som ständigt förföljer mig, rädslan för att en detektiv kan spionera på mig åt försäkringsbolag och försäkringskassa. Det lät i alla fall så under mitt senaste samtal med Trygg Hansa: ”Är det säkert att du inte orkar jobba mer än halvtid? Hur kan du vara säker på det?” Jag vet inte, det kanske är jag som är korkad. Men vari ligger logiken i att jag förlorar ca 60 000 kronor i intäkter per månad för att få drygt 3 000 kr? Nu måste jag hela tiden balansera. Har jag möjligen jobbat någon timme för mycket?

Nuri Kino
Jag har i många år drivit olika aktiebolag: krogar, livsmedelsbutik, nattklubb, konsultfirma och laser- och hudklinik. Därför trodde jag att jag visste allt om att driva företag. De första åren som journalist hade jag knappt några jobb, sålde några krönikor här och där, några artiklar till krogbranschens tidningar – det var mer en hobby. Men så småningom började jag jobba allt mer med journalistik. Och bestämde mig för att bli ensamföretagare. Det beror främst på att jag var och är fysiskt skadad. Jag visste inte hur mycket jag skulle kunna jobba med åren, och vågade inte berätta för någon arbetsgivare att jag var sjuk. Det fanns och finns heller inga jobb. Men, och detta är viktigt: jag ser också ensamföretagandet som ett privilegium. Jag får själv bestämma vilka jobb jag vill och kan göra. Visst det kostar och jag får betala. Jag har inte samma möjligheter till ledighet, semester och annat som anställda har men jag kan se mig i spegeln och säga att jag förändrat en del av världen genom det jag valt att arbeta med.

Hursomhelst, jag blev journalist på heltid, om jag inte varit sjuk. En dag hade jag ett hett tips om människosmuggling och behövde ta mig in på ett seminarium i riksdagen. Det blev det inget av. Jag hade inget presskort. Det är väl bara att skaffa sig ett, trodde jag. 6 000 kronor i sex månader, och sedan ungefär 300 kronor i månaden, resten av livet är kraven som SJF, Sveriges journalistförbund ställer för att jag ska kunna jobba som reporter.

”Okej, du får jobba hos oss för 6 000 kronor per månad men då på heltid.” Jag var alltså sjukskriven på deltid och de ville anställa mig för slavlönen 6 000 kronor per månad på heltid. Vad gör man inte för karriären? 6 000 konor rent i handen tänker folk när man säger vad man fakturerar. Stopp! Vad får jag kvar. ”Det är väl upp till var och en. Man får väl anpassa sig,” har jag hört många gånger. 60 % försvinner med en gång. Skatt på skatt på skatt. Moms, arbetsgivaravgifter och preliminär skatt. Och sedan semesterersättning, pensionsförsäkring, bilförsäkring. Gud, vad jag är trött på ordet försäkring! Och alla andra kostnader. Jag blir matt bara av att försöka tänka ut alla kostnader. 6 000 kronor som bortblåsta. Och just för att jag är trött på det administrativa har jag många gånger, eller åtminstone en del gånger, nästan hamnat hos kronofogden. Jag måste också alltid komma ihåg att betala i tid. Det gör väl alla? Nej, det gör de inte och de har inte heller lika mycket att riskera. Om man, som en annan ensamföretagare som inte hade råd att betala in skatten i tid, betalar in försent blir man av med sin utkomst. Ditt arbete är du och du är ditt arbete om du är ensamföretagare. ”Ni kan ju dra av mycket,” brukar vänner säga. Visst, men det är noga reglerat vad som är avdragsgillt, det är inte bara att ”ta de på firman”! Och någon effekt av avdragen ser vi egentligen aldrig, eller tidigast ca ett år senare efter att vi deklarerat och fått vår skattsedel.

”Du får 3 000 kronor per dag, du borde vara nöjd. Hur många i Sverige tjänar det? Jag har drygt hälften i lön själv,” sade en redaktör till mig häromdagen. Han tjänar nämligen 35 000 kronor i månaden. Han räknade med 20 arbetsdagar gånger 3 000 kronor för mig och fick det till 60 000 kronor. Det han inte förstod var att 43 % direkt räknas bort, alltså ungefär 25 000 kronor som jag måste betala i arbetsgivaravgifter och min egen semesterersättning. Det jag har kvar är nästan samma lön som han, men han behöver inte betala telefon, resor, representation eller något annat själv. Och det är här de flesta arbets- och uppdragsgivare brister. De vet inte om att vi måste betala själva!

Vissa år har jag rusat i väg utan att tänka på hur mycket jag fakturerat. Hur mycket jag har fått in brutto.

”Nuri, du måste sluta jobba för i år annars kommer du att åka på en rejäl skattesmäll.” sade min person på bokföringsbyrån (en sådan som också kostar skjortan) i oktober för förra året. Sug på den karamellen: ”Du kan inte jobba mer i år”.

Inte nog med att jag som ensamföretagare alltid har jobbet med och i mig. Många gånger har jag övervägt att lägga av – ge upp – och ta en anställning. Men då skulle jag tvingas anpassa mig efter andras tyckande/behövande och det kan jag inte. Alla passar inte för det. Att vara ensamföretagare har också många positiva sidor, annars skulle inte över 600 000 välja att vara det.